Tänkte prova att skriva lite om min vardag, mina tankar, funderingar och känslor. Och försöka vara ärlig mot mig själv. Får se hur länge det flyter på.

Idag har jag bara suttit med datorn i knät. Började leta nya vinterdäck till bileländet och insåg ganska snabbt att jag inte har råd. Som tur är så är pappa förstående på den fronten och har erbjudit sig att hjälpa till att betala, och det är jag så tacksam för! 

Sen är det pengastrul som hängt kvar sedan vi kom hem från Storlien, jag la ut 1000 kr för mat och bensin, och har inte fått tillbaka dom pengarna än, och möts bara av tystnad när jag tar upp saken. Så jävla tråkigt. Hatar att blanda vänner och pengar, och vore det så att jag hade råd att ligga ute med dom här pengarna så vore det ingen sak, men nu har jag fått låna av storebror för att ha råd att ens köpa kattmat, så jag behöver verkligen få tillbaka dom. Satt iallafall och gjorde en kalkyl i excel igår och skickade till alla inblandade, så dom har svart på vitt vad som ska betalas, får se om jag får nån respons nån gång.

Har fått i uppdrag av min terpeut att skriva matdagbok, och jag har skött mig riktigt bra den här veckan (med skrivandet alltså, ätandet är under all kritik), men idag är en sån där konstig dag när jag inte alls är hungrig eller har lust att äta. Enda jag fått i mig är en kopp kaffe, och lite godis som blev kvar efter min och Peters filmkväll igår. Läre väl ta tag i saken och peta i mig något, sen ska jag nog ta vara på finvädret och gå en sväng med Eddie. Det är så tråkigt att det är så tråkigt att gå på promenader här i Hullsta! Stöter aldrig på nå folk, finns inget roligt att titta på och ja, det är bara tråkigt! Känns ju rätt puckat att ta bilen till tex Kilafors bara för att gå ut och gå en sväng också? I-landsproblem AB!

Får se om Katarina svänger förbi och hämtar bordet hon köpt av mig, vill bli av med det nu! Köpte det för jag tänkte ha det som soffbord, men blev inte nöjd, så det har bara stått och varit i vägen sen dess. Kul om hon kommer! Hon har inte varit hit nån gång. Säger ju en del om hur mycket vi umgåtts senaste åren.

Nä, nu ska jag tvinga i mig någonting, sen släpa ut mig själv utanför dörren med hunden, så får vi se vad vi hittar på. 

Har gått i kognitiv psykoterapi i ett år nu.

Idag var jag där, och vi kom in på min låga självkänsla.

Berättade om hur mina bröder är mot mig, hur dom får mig att känna att jag inte är smart, intressant eller rolig nog att umgås med. Just den känslan har jag med mig ofta nu för tiden, och hur lätt är det att försöka träffa någon när det är vad man tycker om sig själv?

Blir så ledsen på mig själv när jag aldrig kan leva upp till mina förväntningar, att jag aldrig kan ta tag i mig själv, och bli mer social, sluta röka, börja motionera och träna. JAG VILL INTE vara den personen jag är nu, men jag vet då fan inte hur jag ska bete mig för att förändras?

Idag känns det som jag inte hör hemma någonstans.
Platsar inte i någon gemenskap.

När jag gick i låg- och mellanstadiet så var jag duktig i skolan. 
Spelade handboll och fotboll på fritiden och ville vara som alla andra.

Sen började jag i sjuan och fick upp ögonen för något annat,

drogs emot andra intressen, andra attityder. 
Lagom tills dess att jag började i åttan så var jag en av dom tjejerna som tjuvrökte, piercade mig själv,

klädde mig annorlunda (läs: i svart, svart, svart och nitar) och skärde mig.

Och där var jag, med dom som var coola, vars mammor lät dom göra i stort sett vad som helst

(och fick dom inte det så stack dom hemifrån), som börjat sminka sig när dom var 10,

börjat röka när dom var 12 och förlorat oskulden när dom var 13 år.

Men jag visste ändå att jag inte var som dom. Jag hade växt upp i ett hus på landet,

med föräldrar som fortfarande var gifta (om än olyckligt), jag fick veckopeng, skjuts till kompisar,

och en moppe när jag fyllde femton. Och jag hade aldrig haft en pojkvän, inte ens kysst en kille.
Men jag ville så gärna höra hemma nånstans.

BLÖ
NU TOG LUSTEN ATT SKRIVA SLUT. 

Kan bara säga kort att jag är så jävla avundsjuk på alla kompisgäng jag ser på facebook, och alla förhållanden.
Jag känner bara att jag står utanför allt, och att det inte finns någon som jag kan dela allt med.

Ensam.

Idag dog Mias farmor, Ingrid. Tror hon blev 87 år, kanske 88.

Stod henne inte särskilt nära, men jag vet vad hon betyder för Mia.
Eftersom Mia växte upp i huset intill så har Ingrid alltid funnits alldeles intill.

Funderar på vad som kommer hända med gården Rora nu. Mia flyttade därifrån för nån vecka sen,

och nu finns inte Ingrid där längre. Inget förutom minnen kvar för Tommy, Mias pappa,

och många av dom minnena är tunga. Jag är rädd att han kommer försöka sälja gården nu.
Kan inte se framför mig hur han ska orka annars?

Usch. Ringa Mia nu och började gråta när jag hörde hennes röst. Önskar jag var intill henne och kunde krama om henne. Men hon har Henke nu iaf. Hon verkade vara i chock, tydligen hade hon varit ensam med Ingrid när hon dog.

Var var Ingrids barn? Missade dom det precis, eller ville dom inte vara där?

Jag är ändå glad att jag inte bor kvar i Undersvik i det här läget. Hade inte varit roligt att hantera den här situationen, med deras oförmåga att kommunicera med varandra...

Ska jag gå på Ingrids begravning? Är jag ens bjuden?
Ja.. vi får se. 

Behövde skriva av mig mina tankar.

I veckan sa jag för första gången på 1,5 år nej till E, och nu är det söndag och han åker bort igen.

Första lovet på 1,5 år vi inte ses.

Jag har på nåt vänster bestämt mig för att fortsätta ligga med honom är inte bra för mig i det långa loppet.

Vare sig jag vill erkänna det eller ej, så klänger jag mig fast vid det Förflutna.
Han är mitt Förflutna, en stor jävla smärtsam del av det.

Fastän detta Förflutna gör så ont, så är det ändå en trygghet.

Framtiden är oviss, otäck, otillgänglig.

Nuet är tungt, fattigt och ensamt.

Det Förflutna är inget att vara rädd för, man vet redan hur det ser ut och det kan inte skada en mer.

Det Förflutna kan man analysera, utvärdera och lära sig av.

Släpper man taget om det Förflutna så finns bara Nuet och Framtiden kvar, båda så skrämmande.

Men..

Man vågar inte prova något nytt om man hela tiden håller det Förflutna i handen.

Man kan inte glädjas av Nuet om man ständigt sörjer det Förflutna.

Man kan inte längta till Framtiden om man föralltid saknar det Förflutna.

Åren går, bloggen består.

Känns skönt att ha ett litet arkiv över sina gamla tankar och känslor, att ha ett ställe och försöka reda ut det som snurrar i huvudet, och nu snurrar det bra nog.

Jag upplever just nu något som jag aldrig varit med om förut. ALLA mina vänner dejtar/är ihop med/bor med/är förlovad med någon. Precis varenda en.

Emma å Daniel

Lelle å Pontus

Malin å Mahmoud

Helene å Kristian

Alex å Micke

Pecca å Erik

Madde å Patrick

Jessica å Kalle
Kiina å Jimmie

Mia å Henke.

Varenda en av dom jag brukar spendera min tid med har någon att kalla sin egen.

Utom jag. Och jag är så jävla långt ifrån att ha nån så det finns inte.

Och det gör mig så jävla ledsen. Jämt när man är ett helt gäng som ska hitta på nåt så är jag 43dje hjulet.

I helgen hade jag en liten fest här hemma där 3 av dessa par deltog. Jag klarade inte ens av att sitta vid samma bord som dom.. Kände mig så fruktansvärt ensam och livet kändes så in i helvete orättvist.

År ut och år in får jag kämpa för att orka, kämpa för att försöka må bra. Jag var ihop med en kille i 3 månader en gång, och har fortfarande inte lagt honom bakom mig, vi träffas varje gång han har lov och ligger med varann. Så jävla sunt förhållande så det finns inte. Det är det närmaste jag har kommit kärlek, och det är jävligt långt ifrån något att kalla äkta. 

NÄR FAN ska det bli min tur? NÄR FAN ska jag få vara den som har någon? NÄR FAN ska jag få vara fucking jävla lycklig längre än 3 månader?

Man kan ju inte bli annat än förtvivlad.

Ja då har man fyllt år igen då.

Haha fick ett mycket trevligt samtal precis när jag skrivit det där och nu har det gått en timme och jag har ingen lust att skriva längre :D

Ska gå och lägga mig och flina istället :)

Hade det varit för 4 år sen hade jag varit sprudlande glad, men nu är det mest som vilken annan dag som helst. Skillnaden är att jag får anledning att träffa massa folk man sällan annars ser till :)

Halvtolv ska mamma och jag äta lunch och när jag slutar så lät det som jag ska fika med åtminståne Lelle, sen kanske amanda och alex också skulle med :)

Igår när jag slutat tankade pappa en skvätt åt mig. När jag kramade honom så brast jag ut i gråt och kände att jag aldrig ville släppa taget. Det verkar som jag saknar min pappa.

Senare åkte jag och mamma till söderhamn och åt på Donken <3 LOVE. fan vad jag längtat efter en liten cheeseburgare i min muuun <3 <3 <3

Imorgon ska jag till Rengsjö och smygpraktisera lite och lika så på fredag. Då ska Mia röntga skallen också. HEH

Hejdå